Fy fan vad jag är bra

Äntligen! Jag hade nästan på riktigt börjat tvivla på om jag någonsin skulle orka springa längre än 4 km. Men igår var det något som kändes annorlunda. Jag hade tänkt att jag skulle sticka ut en runda efter jobbet men när jag gick av tåget i Kävlinge hade det börjat blåsa riktigt ordentligt och regnmolnen såg inte alls roliga ut. Kändes inte längre helt självklart att ge sig ut.
   När jag kom hem tog jag på mig träningskläderna för att jag inte skulle fega ur. Men det krävdes trots det en rejäl övertalning av mig själv och en lång stunds tvekan (eller tvek som min lillasyster skulle sagt) vid fönstret för att avgöra hur mycket motvind jag skulle behöva bråka med. Till sist bestämde jag mig för att i alla fall försöka och se hur långt jag orkade och gav mig själv tillåtelse att, om vädret jävlades för mycket, ta en kortare runda. Men si det behövdes inte.
   De första kilometrarna kändes som vanligt. Det blåste rejält men det var ingen fara. När jag kommit 3 km började regnet komma och det var till min förvåning superskönt och svalkande. Ingen möjlksyra i benen och andningen var inte speciellt ansträngd. Så jag fortsatte (och kände mig lite som Forest Gump). När jag kommit 5 km ösregnade det och blåste ordentligt. Och jag sprang omkring och log och var så jävla nöjd med mig själv att jag fortsatte en kilometer till av bara farten. Och det bästa av allt var att jag nog hade orkat i alla fall ett par kilometer till.
   Kvällens belöning, förutom kicken av att springa längre, blev pasta med kantareller och vit tryffelolja. Sjukt gott.

Så här sprang jag.







































Genomblöt men glad!

Wohoo vad jag är bra!

Belöningen.